deppig

jaa. faktiskt så är jag det.

Kan ju inte låta bli att tänka på hur "lite"man vet och kan egentligen.
Alla andra reser omkring som galningar, innan dom är 23 har dom sett hela världen typ.
19-åringar som nyss tagit studenten ska börja plugga IGEN, ni har just slutat skolan efter 12 år.
Folk flyttar, till en annan del av landet, skaffar nya vänner och intressen.
De har dessutom "riktiga" jobb, 8-16 liksom.
Går på flashiga fester där allt som serveras är skumpa och jordgubbar.


Jag är "fast" i lilla hålan Halmstad, där jag bor hemma med mina föräldrar och syster. Plus min hund.
Jag håller på med något så töntigt som Ponnytrav. Bara orden liksom... PONNY-TRAV.
Som folk tycker är urlöjligt, så man tappar totalt orken.
Jag gick ur skolan med urkassa betyg för jag verkligen hatade skolan jag gick i.
Roliga saker kan hinnas med, om jag inte är alldelles för trött för att jag aldrig kommer i säng innan halv 5 om jag jobbat. Eller om jag stiger upp kl kvart i 7 på helger för att jobba.
Har en fet mobilräkning, eftersom det allt som oftast är jag som hör av mig först till folk.
Jag orkar inte träna och har nyss börjat med p-piller igen, så därför har jag gått upp ngt kilo här o där..
Pojkvän kan man glömma, för jag har inte ens tid, dessutom tappar man lusten till att ens försöka träffa någon.
Vad sägs om de senaste killarna jag mött:
* En som var otrogen mot sin long-time girlfriend, inte en gång heller... :)
* Knarkare :)
* Sådana som stöter på mina vänner när jag gått därifrån
Shit, jag träffar verkligen de mest perfekta killarna!

NEJ JAG KLAGAR INTE!
NEJ, DET KÄNNS INTE ALLS SOM ATT MAN ÄR MISSLYCKAD!

Det känns bara så otroligt meningslöst att kämpa för något som man vet aldrig kommer hända.